belluni

Det är helt galet att jag har blivit sugen på att laga mat två dagar i rad nu! Efter jobbet och allt! Jag blir liksom inspirerad på något nytt och härligt sätt. CHIKAWAO! Det är coolt, och mammi och pappi gillar det. Helt utan recept denna gång också, det blir roligare så har jag märkt. Då har man inget att leva upp till, ingen fancy bild på hur maten skulle ha sett ut om man hade gjort rätt och varit en erfaren och rutinerad mästerkock (helst med egen restaurant).

En sak har jag tänkt på. Idol. Eller snarare idolvinnaren och tvåan. Vad är grejen med att ettan aldrig lyckas? Jag har kommit fram till en teori. Marie Picasso - 2007 års vinnare - klämde fram en skiva exakt en vecka efter finalen. Som ett liten liten bebis. Bebisen var ju inte ens färdigvuxen än, knappt fingrar eller tår hade den hunnit uttveckla. Hur ska någonting lyckas klamra sig fast utan varken fingrar eller tår? Det går inte, skivan faller i glömska. Trots finallåtens skrikande gälla toner, den hade ju faktikst åtta dagar på sig. Men en skiva ska väl bearbetas? Som ett barn behöver kärlek och omvård. För aldrig har väl ett barn kunnat gå, stå och prata efter endast en vecka. Oh no, no way.
Ett album inspelat, bearbetat och lanserat på sju dagar (kanske fem? jobbar idoler på helger?) har ingen stadga, ingen kärlek och ingen grund. Och att Marie uttrycker det som "Denna skivan är så mycket jag!" låter ju bara plastigt. Feak, en feakbebis byggd av plast och tomma ord.
Amanda däremort, tvåan i hela jippot, släpper sin skriva om en vecka. Nästan ett halvår efter finalsuccén. Så ska det låta! Där har vi engagemang och kärlek. Och tålamod. IdolAmanda är min idolvinnare, än så länge i alla fall. Albumet får säga sitt först, men bara det att hon har skrivit materialet själv talar mer för henne än mot någon annan. Grattis idolen, förhoppningsvis för lång tid framöver. För vad hette nu vinnaren igen?

/Bella


Här har ni den, idolvinnarskivan - i all sin prakt. Mysig eller hur?